KM

Så här ser vårt våriga centrum ut :-) Hemma efter en riktig solskenspromenad. Nu ska det jobbas, städas, handlas. Och jobbas lite till. Imorgon ska jag för första gången träffa kvinnan jag arbetar för. För övrigt ser jag så mycket fram emot att resa bort. Det är väldigt trevligt att befinna sig på ett ställe där man inte har en aning om vad som väntar bakom hörnet - en kyrka? En u-sväng? En läderbög? Eller kanske stadens välsminkade, cigarettrökande "dåliga" kvinna?

Här är det vår. På riktigt den här gången. Foton från i morse. Igår var Hundvakten R här och lagade dammsugaren . Han knipsade av sladden och hade sig (sådant jag inte orkar bry mig om att förstå/lära mig). Som vanligt när R ska fixa en grej blir det fler saker gjorda; han hamrade och hade sig medan jag låg på golvet och vilade. Bjöd honom på pizza efteråt som tack. Nej, det blev förresten ingen utgång igår. Jag försökte tappert få i mig ett glas vin på kvällskvisten för att komma i fas men ville bara gå och lägga mig. Så det gjorde jag. Känner mig dessutom hemskt stressad av hemsideprojektet som ska vara färdigt den här veckan. Ska genast sätta igår. Nu. N. U. NU!

Här är den beryktade vårjackan. Äntligen fångad på bild. Idag har jag städat min klädkammare + garderob. Hittade en del roliga plagg jag helt glömt existerade. Det kanske blir en kul maskerad här hemma i kväll... Här är min soliga vårhälsning.

<--- Kostymen från 1993 plockas inte fram ur gömmorna. Det är fredag och den här helgen är jag som de flesta andra ledig. Trots att vädergudarna som vanligt bestämt att spela oss ett spratt just när vi börjat fira in våren tänkte jag passa på att städa min klädkammare och plocka fram vårblusarna. Vantarna ska läggas undan och sommarskorna ska fram. Jag skulle sannerligen inte banga en cocktail på den (snart) nystädade balkongen. Å, det finns inte mycket som slår det.

Jag och Sebbe har varit ute på ett inte helt självvalt äventyr. Vi gick vilse i skogen! Hör upp! Obs! Stopp! Huom! Märk! Även om man bor i Stockholm kan man gå vilse i skogen. Det är lite komiskt men sant. Vi var ute och fotograferade våren (det är sånt man gör när man är 30+) och upptäckte till vår irritation att elljusspåret vi brukar vandra längs hade drabbats av en dramatisk översvämning. Vi valde således en annan väg och gick och gick och plötsligt hade jag ingen aning om var vi var någonstans. Till slut hörde jag bilar på avstånd så vi följde ljudet och stod plötsligt i ett för mig helt okänt bostadsområde. Jag kollade skyltar men de gav mig inga som helst ledtrådar. Det var rätt folktomt också så jag hade ingen att fråga (förutom två medelålders bollsparkande karlar med knarkarlook). Efter många om och men hittade vi tillbaks till skogen och började vandra samma väg vi kom. Vi var inte borta längre än en och en halv timme men jag såg redan mitt liv svischa förbi framför ögonen.