Jag behöver ett nytt jobb. Vänligen ge mig ett. Jag är mycket lojal och arbetar hårt, vilket jag också vill ha något för (till skillnad från min nuvarande situation). Jag är bra på att samarbeta men sköter helst så mycket som möjligt på egen hand. Språk, grafik, layout, webbdesign, miljöfrågor, musik och det mesta som är arty är sådant som ligger mig extra varmt om hjärtat. Min styrka är kombinationen av ok teknisk läggning, ett konstnärligt öga samt uppfinningsrikedom. Jag är inte stresstålig och jag kan inte ha alltför många bollar i luften * . Jag kan inte räkna och jag vet ingenting om sport. Lär mig dock snabbt och lätt (nja, kanske inte att räkna). Jag önskar arbeta dagtid, vissa helger är ok. Kvällstid fungerar också om arbetsplatsen är hundvänlig. I stockholmstrakten. Vid långtidskontrakt kan jag tänka mig att flytta. Jag är ett kap. Kontakta mig på kiremik@gmail.com Kim Milrell Denna ansökan är aktuell så länge detta inlägg ligger kvar i denna blogg. *Den som myntade detta ...
Foto: Kim M / Sebbes öron ♥ När Sebbe äter (annat än torrfoder) kan man smart nog vika bak hans öron så de inte blir kladdiga :-) Och han äter gärna och mycket (precis som jag). ♥ Bästa låten just nu: Emma Buntons All I Need To Know på sprillans nya albumet Life In Mono . ♥ Jag har väldigt svårt för folk som skriver eller säger "bla, bla, bla, killen !" till mig. Det låter... konstigt. "Grabben" är dock snäppet värre men inte lika vanligt förekommande. ♥ Mustasch är lite kul... Jag kanske borde skaffa mustasch . ♥ Jag längtar efter min säng. Visst, Hundvakten har en härlig soffa men inget går upp mot den egna sängen. ♥ Ingen action på grannfronten . Igår stod hans sambo och vevade i en gryta i en kvart. Mer upphetsande än så blev det tyvärr inte. (Noterade att han har snygga händer. Jag är mycket uppmärksam på detaljer.) ♥ Massören som hyrt in sig på vårt kontor kom in i morse och sa; "Kim ser pigg ut". Och det gör jag. Min dygnsrytm är bättre än någonsi...
Jag var ute med Sebbe och vi mötte en man som vi kan kalla Blattehunken. Han i sin tur var ute med sin hund. Fastän vi stod rätt långt ifrån varandra och gick åt olika håll hojtade han; "Får hon (hunden) hälsa?" "Absolut", skrek jag tillbaka så högt jag kunde. Så möttes vi. Blattehunken började prata. "Jag tror vi träffades förra helgen", sa han och i samma ögonblick mindes jag tydligt att han hade rätt. Något med denne man fick mig att bli alldeles (vår-) pirrig i kroppen. Han pratade länge och såg mig i ögonen och log och för en gångs skull lyckades även jag kläcka ur mig en och annan fråga + kommentar. När vi sagt hej då (efter en ovanligt lång konversation) gick jag resten av promenaden med ett stort leende över hela ansiktet. Jag vet inte om han var flirtig eller bara trevlig men det spelar egentligen inte så stor roll - det är sådana här små händelser som gör den gråaste av vardagar till något extra.
Kommentarer
Hakmaskar (som det tydligen är frågan om i det här fallet) är tämligen ovanliga i Sverige...