00:49

Foto: Kim M

Jag övervägde att gå ut ikväll men alla bangade. En efter en droppade de av. Dessutom gjorde Sebbe klart för mig att han ville att jag skulle stanna hemma. Han är så söt när han till exempel gnager på någon av sina saker och hoppar upp i mitt knä och lägger sig över mina ben - som för att vara nära. Eller ha koll på var jag är någonstans. Är jag vid datorn i vardagsrummet ligger han på en kudde i fönstret precis bredvid. Är jag vid laptopen i köket ligger han på stolen intill och är jag i badrummet ligger han på toamattan. Att ha hund innebär inte bara en massa ansvar - man känner sig oerhört betydelsefull också. Och för någon som jag är det en svindlande känsla. Jag har alltid känt mig oviktig och i skuggan. Terapi på hög nivå.
Det raraste han gör är kanske när han hoppar upp i sängen och krafsar vid min axel. Det betyder att han vill lägga sig under täcket. På morgnarna krafsar han på samma sätt - men då låter han också. Och då vill han att jag ska vakna så vi kan gå ut.

Idag fyller Sebbe 10 månader. Hurra! Kasper (som jag hade i en vecka innan jag fick Sebbe, jag var dock allergisk mot Kasper, för er nytillkomna läsare) också - de är födda samma dag. Hur kul är inte det!?

Jag har alltid velat ha hund och ibland har jag låtsats (!) att jag haft en. Trodde alltid att det var en tös jag skulle ha och namnet var givet; Garbo. Kasper hette redan Kasper när jag fick honom och så fick det bli. Sedan kom Sebbe och han skulle egentligen hetat Clifford men när jag satt med honom i knät på väg hem insåg jag att han inte var någon Cliff. Han var en Sebbe. Inte efter mitt ex-ex-ex-ex Sebastian utan efter Army Of Lovers-låten Sebastien. Så det så.
Godnatt.