Jag såg nästan ljuset
Jag och Sebbe har varit ute på ett inte helt självvalt äventyr.
Vi gick vilse i skogen!
Hör upp! Obs! Stopp! Huom! Märk! Även om man bor i Stockholm kan man gå vilse i skogen. Det är lite komiskt men sant.
Vi var ute och fotograferade våren (det är sånt man gör när man är 30+) och upptäckte till vår irritation att elljusspåret vi brukar vandra längs hade drabbats av en dramatisk översvämning. Vi valde således en annan väg och gick och gick och plötsligt hade jag ingen aning om var vi var någonstans. Till slut hörde jag bilar på avstånd så vi följde ljudet och stod plötsligt i ett för mig helt okänt bostadsområde. Jag kollade skyltar men de gav mig inga som helst ledtrådar. Det var rätt folktomt också så jag hade ingen att fråga (förutom två medelålders bollsparkande karlar med knarkarlook). Efter många om och men hittade vi tillbaks till skogen och började vandra samma väg vi kom.
Vi var inte borta längre än en och en halv timme men jag såg redan mitt liv svischa förbi framför ögonen. Tänk så skört livet är ändå...
Puuh! Nu är vi hemma. Nyduschade och nöjda.
Vi gick vilse i skogen!
Hör upp! Obs! Stopp! Huom! Märk! Även om man bor i Stockholm kan man gå vilse i skogen. Det är lite komiskt men sant.
Vi var ute och fotograferade våren (det är sånt man gör när man är 30+) och upptäckte till vår irritation att elljusspåret vi brukar vandra längs hade drabbats av en dramatisk översvämning. Vi valde således en annan väg och gick och gick och plötsligt hade jag ingen aning om var vi var någonstans. Till slut hörde jag bilar på avstånd så vi följde ljudet och stod plötsligt i ett för mig helt okänt bostadsområde. Jag kollade skyltar men de gav mig inga som helst ledtrådar. Det var rätt folktomt också så jag hade ingen att fråga (förutom två medelålders bollsparkande karlar med knarkarlook). Efter många om och men hittade vi tillbaks till skogen och började vandra samma väg vi kom.
Vi var inte borta längre än en och en halv timme men jag såg redan mitt liv svischa förbi framför ögonen. Tänk så skört livet är ändå...
Puuh! Nu är vi hemma. Nyduschade och nöjda.
Kommentarer
Att gå vilse - jag har varit med om det. Jag kan gå vilse på gården eller på jobbet eftersom jag har sådan extrem trötthet att jag inte minns var jag är eller var jag ska.
Men ärligt, det finns väl inte skog i Sthlm? Min benämning för det skulle vara träddunge, vildbuskage eller park. ;D
Ska jag vara riktigt bitchig (me like) så tror jag inte att polisen skickat ut värmesökande helikopter eller hemvärn för skallgång.
Glad att ni är hemma i säkert förvar. Stor kram
Och det är X antal timmar jag tillbringat/r ute med hästar och hundar.
Har liksom en inbyggt kompass i skallen. *s*
Så, nä. Jag kan inte ens föreställa mig...
;)
Visst finns det skog! Jag KAN faktiskt skilja på en skog och en dunge.
Lotta - Ja, jag tänkte; "Å nej, nu kommer jag aldrig få blogga igen!" Du vet hur det känns.
Myra - Ditt namn avslöjar ju din inbyggda kompass...
Håll dig till de upplysta vägarna i fortsättningen!
Men som Myra har jag den där inbyggda kompassen,går aaaldrig vilse.
Går heller aldrig ut i skogen då det kan finnas både vargar och vildsvin och jag är en fjolla.
I min ungdom var jag då jämt ute på skogiga äventyr,det har jag lämnat bakom mig ju äldre och räddare jag blivit.
...kan vara så att jag inte törs gå utanför dörren när jag närmar mig 40strecket...
Du får börja ha med dig ett garnnystan om du tänker gå vilse fler ggr.
Skönt att ni klarade er hem iaf,säker på att Sebbe tyckte det var mkt spännande!:)
Glad att du är tillbaka. Och vi måste snart ta och bestämma en dag när du och Mr S ska komma hem till mig och rekognisera...
Aron - Se Jontas kommentar så förstår du.
Men jag är glad att ni hittade hem. Vad vore bloggvärlden utan dig och Sebbe?