Mitt största handikapp

Det jobbigaste med mig är att jag inte kan tala inför en grupp. Det spelar ingen roll om samtliga närvarande står mig nära/är mina vänner. Är de fler än tre blir jag sluten som en mussla, svettas och säger absolut ingenting. Att jag sedan kan hålla låda för samtliga personer en och en eller för ett par av dem samtidigt spelar ingen roll. Då kan jag till och med vara en ledare. Jag vet inte varför det är så eller varifrån det kommer men det har varit så så länge jag kan minnas. Detta har lett till ångest under hela mitt liv. Ångest, plågor och sömnlösa nätter. Jag har läst böcker i ämnet, jag har gått i kognitiv terapi och jag har medicinerats men ingenting hjälper och jag är så oändligt trött på det hela. Det är så lätt att säga "just do it" men tänk dig att du ska lyfta armen och hela ditt väsen - din kropp och din själ - skriker åt dig att lyfta armen och du spänner alla muskler för att göra det samtidigt som din hjärna skickar signalen: l-y-f-t a-r-m-e-n men ingen arm blir lyft. Du känner dig instängd och handikappad och du blir så trött, så trött och inte minst frustrerad.
Jag har kommit fram till att detta är anledningen till att jag skriver - skrivandet är mitt enda fungerande verktyg att kunna kommunicera med fler än tre* personer samtidigt.
Jag vill inte ha detta handikapp längre eftersom det begränsar hela min tillvaro men jag vet inte hur jag ska bli fri.

*Jag upptäckte igår att vid fyra går den magiska gränsen. Tre är okej men fyra är det inte.

Kommentarer

Nisse sa…
Det där känner jag igen... fast det gick över när jag gick en skrivarlinje och fick öva på att stå på scen och läsa poesi... estradpoesi. Fick göra jättebra övningar med en kille som var nån slags teaterpedagog eller nåt.

Hoppas du hittar nåt som kan hjälpa dig.
Aronson sa…
Åh, vad jag känner igen mig. Det har blivit lite bättre med åren, men fortfarande är det så att jag inte gillar det. Och det värsta är att min hjärna låser sig. Jag kan framföra det jag skulle säga, men får jag frågor blir jag helt ställd Och kan verkligen inte tänka ut något bra svar...
Anonym sa…
Ar precis likadan!
Om det magiska antalet ar just tre vet jag inte, men sa fort det blir 'for manga' sa tystnar Myra.

Jag undrar varfor...?
Jerry sa…
Jag har samma problem som dig. Jag avskyr att prata i grupp och riktigt var gränsen går vet jag inte eftersom jag inte utsätter mig får sådant om jag inte blir tvingad genom jobbet. Men jag gör då allt för att komma undan.

Mina spontana tankar på varför jag inte vill är att jag känner att jag inte håller, att jag inte har något att säga och att jag på något sätt inte är värd att prata inför storgrupp. Jag håller helt enkelt inte för detta. Svårt att förklara med ord.

Att bli tittad på, synad uppifrån och ner, är något som gör ont i mig. Jag flyr, just för att jag tror att jag inte håller.
Ninde sa…
Oj, det finns många,många med den rädslan. Det brukar finnas retorik (talar) kurser även speciella för folk med "hålla-tal-skräck". Där du får öva i grupper och succesivt tala inför fler. Få stöd av varandra. Kolla med Kom Vux eller privata kurser om du är intresserad. Kanske även teaterkurs om du tycker det verkar kul. Tror absolut att du kan bli mycket bättre om du får ta det i små steg. Många av oss bär på osäkerhet i ovana situationer, vi hanterar det olika bra bara.. *uppmuntringskram*
Anonym sa…
Hatade att redovisa inför klassen, ryser av bara tanken än i dag.
Kim da Costa sa…
Tack för alla tips. Jag läser och begrundar. Kanske lär jag mig något. TACK.
Anonym sa…
Jag känner verkligen igen mig i det du skrivit!
Anonym sa…
Verkar jättebekant... I grupp får jag aldrig ens muntur, så jag brukar vara tyst och inte ens försöka säga något... när det ändå inte lyckas. Som yngre var jag jätteblyg, nu är jag bara blyg ;) Nå det har blivit mycket bättre med åren...

h. Jag, från det östra grannlandet

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens ord

Madonna Topp 50 #38

Frustrerad tjur