Den ensamma damen

I närheten av mitt hem finns en liten backe som leder upp till en minimal skogsdunge. I backen brukar jag se en ensam kvinna med djupa fåror i ansiktet. Hon vandrar fram och tillbaka. Även på julafton traskade hon upp och ner i backen.
Vore jag inte så rädd för människor skulle jag kanske prata lite med henne. Som det är nu så vågar jag inte. Vad gör man?

Tags:

Kommentarer

Nisse sa…
Övervinner sin rädsla kanske? Eller intalar sig att hon inte vill prata med nån. Men jag skulle vara väldigt nyfiken på varför hon går där.
Aronson sa…
Jag säger som nisse: Repa lite mod och gå fram och prata med henne. Hon skulle antagligen uppskatta det mycket.
Kim da Costa sa…
Men tänk om hon fräser åt mig! Då vågar jag aldrig mer ta kontakt med någon.
Anonym sa…
Åhh, jag förstår dig precis. Jag hade inte heller vågat gå fram... Brukar du få ögonkontakt med henne? Får du det så kanske du kan känna om det är läge att prata med henne eller inte.
Kim da Costa sa…
Hunk-Honky - Jag tittar ju bort så klart. Vill ju inte verka provocerande och/eller "tycka synd om-aktig".
Anonym sa…
Fösök få ögonkontakt med henne och prova med att ge henne ett litet leende. Nästa gång ni ses så kan du försöka med ett hej. Om hon verkar positiv så är det väl bara att börja prata. Jag tror att hon skulle uppskatta det.

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens ord

Madonna Topp 50 #38

Frustrerad tjur