Senast jag sa ä-ordet

Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; "Jag tror jag älskar dig".
"Jag älskar dig också", svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden - när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar - är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.

* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hälp.

Kommentarer

Anonym sa…
Råkade hamna här och vill ge mig tillkänna... Det var en gripande story du delade med dig av. Ibland bara känns det i hela ens jag att: "jag älskar dig". Och även om det inte består så kan känslan ändå finnas kvar länge, länge.

Ha det.
Anonym sa…
vilken hjärtlig och gripande berättelese, med undantag av sista delen, jag blev faktiskt lite fuktig om ögonen (hoppas man kan säga så på svenska, aldrig använd utrycket på något annat språk än tyska). men usch ryggmärgsprov ska man inte ta, jag kan inte ens se det när det blir gjord hos en patient.
har det så bra!
Kottemor sa…
Åh,men tom jag blir ju lite kär och varm i hjärtat när jag läser!
Så fint!
Att ha upplevt sån kärlek är värd smärtan,den kan man bära med sig som ett minne att tänka tillbaks på,smärtan överlever man även om man inte tror man skall göra det för stunden...

Själv tyckte jag nog Sannas Mello låt var den som hade kunnat nå bäst utomlands eller hur man ska tänka... Lite Carolig.
Men Andreas fick min röst trots att jag inte annars är ngt fan av hnm.

Hoppas du får en underbar dag!!
Ninde sa…
Åh så vackert! Sorgligt men ändå underbart. Och de lyckades fixa huvudvärken?
Anonym sa…
Underbart, visst är det? Nu lät jag visst som Yoda.

Kärleken, den sanna.
Kommer, men har svårt att stanna.
Om vi inte vårdar den ömt.
Med ord och handlingar man annars glömt.

Ja, typ. Lite 30 sekunderspoesi. : )
Aronson sa…
Fantastiskt!

Klart du skulle publicera det.

=)
Anonym sa…
Du vet vad jag tycker....

Söta rara.
Jerry sa…
Tack för att du berättar. Det finns en liknande historia hos mig, men jag har inte modet att berätta om den. Ännu... jag är glad för att du gör det och gjuter mod i mig. *kraaam*
Kim da Costa sa…
Tack för era kommentarer. Var tveksam till publiceringen av detta inlägg men gjorde det till slut.

Nej, huvudvärken förblev en gåta. Den försvann efter ungefär en månad och jag hoppas att den aldrig kommer tillbaka.
Miss J sa…
Det här var nog det mest romantiska jag läst i hela mitt liv. På Riktigt!

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens ord

Frustrerad tjur